16. Min Andra Katt
"En kväll när jag kom hem från UG låg Klöver Tass och födde kattungar! Tre hade kommit redan och jag övervakade dom två sista, på håll såklart för att inte störa. Redan när jag såg den sista visste jag att det var den katten jag ville behålla.
Det hade vi bestämt sen förut, att en hona av kattungarna skulle vi ha kvar och resten skulle vi ge/sälja bort. Alla kattungarna var mer eller mindre svart-vita, och alla utom en var korthårig som sin pappa. Zincko hade sin mammas täckning, och det var mycket därför också som jag ville ha kvar henne.
Sommaren med kattungarna var så himla rolig! Att se dom växa upp, börja leka och hoppa på varandra. Man kunde sitta i timmar och titta. En efter en försvann ju kattungarna, och idag vet jag inte vad som blivit av alla. Ett tag fick vi julkort från Hjalmar, Zinckos storebror, men samtidigt är det ju 14 år sedan dom föddes..
Det gick bättre än jag anat att skiljas från dom andra, för ajg visste ju att Zincko skulle vara kvar. Och det är något speciellt att ta en katt direkt från födseln. Det blir lixom verkligen sin egen.
När Klöver sedan gick bort kändes det som att en del av henne fortfarande fanns kvar i Zincko. Från samma ställe där vi några år tidigare hämtat Klöver hämtade vi även hennes syster/halvsyster senare när Zincko vart ensamkatt. Men det är en annan historia..
Jag och Zincko byggde snötunnlar på vintern tillsammans, hon grävde på ena sidan o jag på andra..! Det är ett roligt minne. Sen minns jag även en natt när jag låg vaken ledsen och inte kunde sova, då kom hon och lade sig mitt på mitt ansikte, vilket hon aldrig brukade göra, och kurrade, så jag somnade!
En kväll när jag kom hem, föräldrarna var borta någonstans, så det var bara jag och storasyster hemma, steg jag ut ur bilen och fick syn på Zincko under en lyktstolpe vi har på gården. Jag förstod att något var fel direkt jag såg henne, fast jag vet inte varför.
Hon jamade till mig, och jag gick fram och lyfte upp henne försiktigt, försiktigt, och bar in henne till soffan i köket. Härifrån minns jag inte så mycket, min syster sa bara "gå och lägg dig, jag tar hand om det här" Och jag gick upp. Men jag kunde inte sova, och jag hörde hennes förtvivlade samtal till pappa att bakbenen eller frambenen var som Klövers tass hade varit. Och jag förstod ju redan när jag såg henne att hon var skadad.
När jag gick ner morgonen efter var med tunga steg. Jag ville tro att det inte var så farligt och att hon nu mådde bättre. Men när jag frågade pappa som stod i köket " Vars är Zincko?" så sa han "Hon är tyvär död." Jag fick gå ut till förrådet och ta förväl. Jag satt där länge och väl och klappade hene. Men man kände ju lixom att hon redan hade lämnat.
Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag är endå glad jag gjorde det. Klöver var ju bara borta, med henne vart det inget förväl.Det enda som kunde trösta mig lite i den stunden var att hon och Klöver fick träffas igen.
Dom följande månaderna gick jag och ände ljus vid graven varje kväll. Och det var faktiskt den enda gång i mitt liv jag varit verkligt deprimerad under en längre tid. Jag ville hämnas på den som kört på min fina lilla katt, och jag var otröstlig.
Många trodde nog det gick över efter några dagar. Men ska jag vara ärlig så kan väl en fölust aldrig gå över? Hon var ju min bästa vän. Gravplatsen bakom huset blir besökt även nu för tiden, om än mera sällan. I början följde Musse med mig dit, och jag tror någonstans att hon förstod. Jag inbillar mig det iallafall. Djur förstår nog mer än vad vi kan ana, kanske därför jag trivs så bra med dom. Allt behöver inte vara uttalat, dom vet ändå."
♥Vila i frid mina små vänner♥
Det hade vi bestämt sen förut, att en hona av kattungarna skulle vi ha kvar och resten skulle vi ge/sälja bort. Alla kattungarna var mer eller mindre svart-vita, och alla utom en var korthårig som sin pappa. Zincko hade sin mammas täckning, och det var mycket därför också som jag ville ha kvar henne.
Sommaren med kattungarna var så himla rolig! Att se dom växa upp, börja leka och hoppa på varandra. Man kunde sitta i timmar och titta. En efter en försvann ju kattungarna, och idag vet jag inte vad som blivit av alla. Ett tag fick vi julkort från Hjalmar, Zinckos storebror, men samtidigt är det ju 14 år sedan dom föddes..
Det gick bättre än jag anat att skiljas från dom andra, för ajg visste ju att Zincko skulle vara kvar. Och det är något speciellt att ta en katt direkt från födseln. Det blir lixom verkligen sin egen.
När Klöver sedan gick bort kändes det som att en del av henne fortfarande fanns kvar i Zincko. Från samma ställe där vi några år tidigare hämtat Klöver hämtade vi även hennes syster/halvsyster senare när Zincko vart ensamkatt. Men det är en annan historia..
Jag och Zincko byggde snötunnlar på vintern tillsammans, hon grävde på ena sidan o jag på andra..! Det är ett roligt minne. Sen minns jag även en natt när jag låg vaken ledsen och inte kunde sova, då kom hon och lade sig mitt på mitt ansikte, vilket hon aldrig brukade göra, och kurrade, så jag somnade!
En kväll när jag kom hem, föräldrarna var borta någonstans, så det var bara jag och storasyster hemma, steg jag ut ur bilen och fick syn på Zincko under en lyktstolpe vi har på gården. Jag förstod att något var fel direkt jag såg henne, fast jag vet inte varför.
Hon jamade till mig, och jag gick fram och lyfte upp henne försiktigt, försiktigt, och bar in henne till soffan i köket. Härifrån minns jag inte så mycket, min syster sa bara "gå och lägg dig, jag tar hand om det här" Och jag gick upp. Men jag kunde inte sova, och jag hörde hennes förtvivlade samtal till pappa att bakbenen eller frambenen var som Klövers tass hade varit. Och jag förstod ju redan när jag såg henne att hon var skadad.
När jag gick ner morgonen efter var med tunga steg. Jag ville tro att det inte var så farligt och att hon nu mådde bättre. Men när jag frågade pappa som stod i köket " Vars är Zincko?" så sa han "Hon är tyvär död." Jag fick gå ut till förrådet och ta förväl. Jag satt där länge och väl och klappade hene. Men man kände ju lixom att hon redan hade lämnat.
Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag är endå glad jag gjorde det. Klöver var ju bara borta, med henne vart det inget förväl.Det enda som kunde trösta mig lite i den stunden var att hon och Klöver fick träffas igen.
Dom följande månaderna gick jag och ände ljus vid graven varje kväll. Och det var faktiskt den enda gång i mitt liv jag varit verkligt deprimerad under en längre tid. Jag ville hämnas på den som kört på min fina lilla katt, och jag var otröstlig.
Många trodde nog det gick över efter några dagar. Men ska jag vara ärlig så kan väl en fölust aldrig gå över? Hon var ju min bästa vän. Gravplatsen bakom huset blir besökt även nu för tiden, om än mera sällan. I början följde Musse med mig dit, och jag tror någonstans att hon förstod. Jag inbillar mig det iallafall. Djur förstår nog mer än vad vi kan ana, kanske därför jag trivs så bra med dom. Allt behöver inte vara uttalat, dom vet ändå."
♥Vila i frid mina små vänner♥
Kommentarer
Trackback
